Var med om en riktig mardröm i veckan som gått! En regnig förmiddag tog jag som vanligt med hundarna på en promenad i skogen. Med kopplen i näven och hundarna springande lösa omkring mig, traskade vi iväg en tur som vi säkert gått mer än 100 gånger. Det bar iväg över åkern i kanten av ett hygge och intill Aspån.
Efter att jag och hundarna gått över spången som tar oss till andra sidan ån springer hundarna glatt omkring mig trots regnet som strilar ner på oss. Då hör jag ett plums, som när man kastat en stor sten i vattnet. Min första tanke var "ett bäverplask" jag vänder mig om och ser Diva som stinnt stirrar ner i ån. Då först uppfattar jag att Dora kämpar för livet med att komma sig upp ur det kalla vattnet. Det har regnat rejält den senaste tiden och det har blivit höga vattenflöden i alla vattendrag, det mörka å vattnet strömmar rejält. Dora kämpar för att hålla huvudet över ytan.
Till saken hör att kanten på ån som är urgrävd är riktigt brant och glashal av den snö som tinat bort och har bildats en isig hinna hela den branta sluttningen ner till vattnet. Jag har inte en chans att nå min lilla hund! Ser mig febrilt omkring efter en lösning och till sist beslutar jag mig att locka med henne en liten liten bit för att själv kunna grabba tag i en liten buske samtidigt som jag lägger mig framstupa ner mot vattnet för att försöka hjälpa henne upp. Precis när jag når Doras nacke spjärnar hon emot min hand och med mitt stöd så får hon fäste med klorna på det isiga underlaget och hivar sig upp på det glashala underlaget. När jag själv dragit mig upp blöt och mör i kroppen skakar Dora av sig det värsta vattnet ur pälsen och springer glatt iväg och gör lekinviter till Diva, helt obekymrad av vad som hänt.
Själv står jag där blöt och kall med bultande hjärta..... 
.....Tack och lov att det gick vägen.
